Jag lyssnar på musik på ett flertal olika sätt, från en iPod med trehundrakronorslurar till high-end-utrustning. Jag lyssnar på okomprimerad musik, Apple-komprimerad och olika strömningsformat som Spotify. Jag lyssnar på allt från klassiskt till avancerad nutida jazz och ambient; alternativ rockmusik, R & B och hårdrock. Även om de flesta kanske inte har riktigt samma bredd i sitt musiklyssnande så verkar de flesta ha en ganska stor bredd.
Detta gör att det blir väldigt svårt att jämföra kvalitet inom olika dimensioner av musiklyssnadet, och särskilt teknisk kvalitet. Det är naturligtvis inga problem om man bestämmer sig för att göra en jämförande “studie”, men ofta lämnas man helt enkelt med en känsla av att det låter olika beroende på situation. Ibland låter musiken bra och ibland mindre bra, trots att det är samma album.
I denna sammanhangsberoende flexibilitet är det lätt att mörka tekniska brister. Författaren på bloggen Spotify Classical menar att Spotify har mörkat den verkliga kvaliten på en stor del av låtarna för premium-kunder. När jag anslöt mig till Spotify premium i tidernas begynnelse, så var det under förespeglingen att all musik inom kort skulle vara 320 kbps. Enligt bloggen bloggen Spotify Classical är det under hälften av låtarna som når den utlovade kvaliteten.
Jag kan inte avgöra på rak arm om bloggen Spotify Classical har belägg för sina anklagelser. Jag tänker mer på etiken i exemplet. Det är ungefär samma skeva kundetik som mycket av tv-reklam-producenterna verkar tillämpa. De säger att en vara har en sensationell funktion, som att trolla bort rynkor, med förståelsen att det är svårt eller omöjligt att motbevisa påståendet. Även om det är möjligt så kräver det ofta alltför mycket energi för att det ska vara värt besväret. Vare sig rynkorna försvinner eller inte, så är det i princip omöjligt att bevisa orsakssambandet. Och om man uppfattar ett orsaksamband, dvs att man köpt en dyr kräm som inte leder till minskade rynkor, då krävs det mycket energi att få någon slags rättvisa gentemot företaget som försöker “luras”. Det är alltför lätt för ett företag att ge motargument som “men om du inte hade använt krämen hade du fått mer rynkor än du fått med krämen”.
Företag kan påstå hårresande saker om sina produkter om de vet att orsakssambanden befinner sig i mörkerzonen. Kunden är i ett starkt underläge i och med att få vill lägga ner tid och energi på hopplösa projekt med tunn utdelning.
Vissa företag har mer eller mindre som affärsidé att befinna sig i mörkerzonen. Om kritiken mot Spotify stämmer är orsakerna förmodligen andra. Man kan spekulera i att de hade ett ärligt mål med en komplett katalog på 320 kbps i början, men sen hände saker som satte käppar i hjulet. Och eftersom det kan vara mer affärsmässigt att vara i mörkerzonen än agera transparent mot kunderna, så är det inte alltid ett så svårt val – kan man tro.
Det finns oräkneliga talande exempel. Ett av dessa är iOS App store. Hur många är det inte som köper appar under mer eller mindre luddiga förespeglingar för att upptäcka att det inte alls var vad de ville ha. Om en demoversion hade funnits så hade försäljningen i iOS app store förmodligen blivit betydligt mindre imponerande.
